Jag var nio år och hade vatir medryttare på en häst som heter Linetta i ungefär 6 månader. När jag satt och åt frukost så berättade mamma att hon var till salu och jag började gråtta. Även om jag inte ägde henne så älskade jag henne. Jag var ledsen hela dagen. På eftermiddagen när mamma kom hem från jobbet så berättade hon vem det var som tänkte köpa henne. Den kvinnan som skulle köpa henne hade bygt sitt stal av plast och det såg ut att rammla ihopp vilken sekund som hälst. Jag viste vem hon var eftesom att min tidigare medryttar ponnt Fia stod nära där kvinnan hade sitt stall om man ens kan kalla det stall. Jag var fortfarande ledsen och jag blev änu mera ledsen sen när jag fick veta vart hon kanske skulle flytta. Jag i det ögonblicket så trode jag att jag bara skulle få se Linetta en gång till.
Men samma kväll som allt detta när vi hade ätit middag så berättade mamma att hon och pappa hade köpt Linetta. Jag blev så himlans glad. Den gäden som jag fick då har jag aldrig mera känt.
Jag hade Linetta i två år. När vi sedan sålde henne så hamnade hon i Jävle. Jag minns även detta ögonblick jag var på tävling på sunddby ridskola. Jag skulle starta L:B för första gången på henne. Hon var bara fyra år när vi köpte henne så hon kunde inte så mycket. Precis innan start så fick jag veta att manen som köpt henne redan var på plats och ville ta henne på en gång. Jag fick aldrig starta. När jag lede in henne i transporten så såg jag på henne hur orolig hon var och jag bara grätt. Jag fick stå hos henne ensam en väldigt lång stund. Jag har aldrig gråttit så mycket som jag gjorde den dagen.

Vet att jag skrev mer än om ett ögonblick men skrev allt nu istället. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på Linetta och då har jag inte ägt henne på tre-fyra år. Den tiden som jag hade henne är den bästa tiden i mitt liv.


Här är den söta Linetta